Be strong girl
Det här med att kolla i arkivet, kan vara roligt, och mindre roligt. 2010 var inte alls bra för min del, jag var livrädd för att rida tillslut, hade Bella då som hade slängt av mig och jag skadade mig så illa att jag inte kunde gå ordentligt på en vecka för jag fick så ont i ryggen. Jag bestämde mig för att sluta rida, för att jag var så jävla rädd. Jag minns. Jag minns att när jag fick Lillen och trodde allt skulle lösa sig med en ny häst, när det inte gjorde det och paniken växte. Varför var jag fortfarande så rädd?
Då var det ett helvete för mig. Då visste jag inte att under 2011 skulle det verkliga helvetet bryta ut och fortsätta i två år till. Tron på att bara för jag känner en så stark vilja och medkänsla för andra som mår dåligt så skulle vänner visa samma sak för mig. Det visade sig att så var inte fallet. Den totala känslan av ensamhet. Den är värre än rädslan för att rida.
Men hade jag inte hittat min livräddare i form av en liten fläckig häst så hade jag fått stå ut med både ock. Om jag inte hittat honom under sommaren 2011, då hade jag haft minst två år kvar i samma helvete. Nu har jag lyckats ta mig upp ur mitt helvete och tillbaka över ytan. Ibland åker jag tillbaka ner, men vägen upp är kortare än förut. Just nu har jag kanske huvudet över ytan, snart kommer jag ha hela kroppen.
My lifesaver
Show some respect
Gossip girl here, your one and only source into the scandalous lives of Manhattan's elite.
.
Eh, japp nu vet ni varför jag inte bloggar. Det är Gossip girl för hela slanten mellan cheerleading, ridning, besök hos min psykolog osv. Kan inte förstå att jag kunnat missa denna fantastiska serie! Har kommit 4 avsnitt in på tredje säsongen, dör vad bra det är! Och Ed Westwick aka. Chuck Bass, my lord! Okej första säsongen, not so good, andra och tredje, daamn! Okej nu ska jag ge mig, här är en bild.
Annars då? Jo asså de är ju upp och ner. Det jobbigaste är att inte veta själv hur jag kommer må från dag till dag, ibland behövs ingen anledning för att jag ska sjunka ner till botten liksom. Well well, I'll get over it, sometime :)
Jag är en stark tjej, egentligen. Bara svårt att plocka fram det fullt ut när jag behöver det som bäst. Jag må vara krävande, för mycket, deppig ena stunden, glad i andra men det är sån jag är nu. För jag mår inte 100% bra. Det är bara att acceptera, och det som förändrats mest med mig genom åren, från att jag var liten, är att jag nu vågar göra mig av med folk som behandlar mig illa. Jag tål inte det längre, folk som inte kan behandla mig med respekt bara för att jag inte är den jag brukar vara, kan dra. That's it.
Okey, det var allt för nu.
.
you know you love me
xoxo
gossip girl
I'm a free bitch, baby
Har vart KAOS de senaste dagarna, är helt slut plus att jag har fått så jäkla svårt att bli trött innan kl halv 5 på morgonen, IGEN. Blöö, men men, började ju på livsbalanskursen i mpndags, en slags gruppterapi där man ska få ihop lite rutiner ang. mat, sömn och motion :) Motionen saknas ju inte nu men maten och sömnen är något som jag verkligen måste börja sköta bättre..
.
Sen vill jag tacka mig själv för att jag klarat mig såhär långt under det här året, och speciellt genom det första halvåret då jag var så djupt nere i skiten att jag knappt såg någon anledning att gå upp ur sängen och med en, EN vän kvar som ringde mig regelbundet och visade att jag faktiskt betydde något fortfarande. Det är ju mer än vad jag kan säga om vissa andra, såna som jag verkligen trodde skulle finnas där. Jag trodde ju då att ju sämre en vän mådde, desto mer skulle man visa sitt stöd. Och det tråkiga är ju att om jag hade haft någon vanlig sjukdom, typ fått en hjärtinfarkt eller vad fan som helst så hade nog flera av er våga visa ert stöd, men nu bara för att jag inte var den jag brukade vara, inte samma glada, spralliga Melinda, utan en person som går på krismöten i skolan, klarar inte av att vara kvar där mer pga en djup djup depression ja då slutar ni helt plötsligt att bry er? Det var som om jag var en fånge efterlyst för mord eller något liknande. Och det roliga är ju att det är ju i precis den här jobbiga situationen en människa verkligen behöver stöttning och får känna på hur det är att vara betydelsefull och viktig för andra människor. Så bara för ni inte vet hur ni ska hantera den här situationen som inte är normal för er, ja då flyr ni med svansen mellan benen istället. Herregud. Om jag har en vän, som visar att han/hon har det jobbigt på något sätt, får jag ont i magen samtidigt som jag rusar för att visa att jag finns där. Verkligen försöker hjälpa. Jag skulle aldrig kunna gå därifrån när jag vet att den personen verkligen mår dåligt.
Den här texten, är den sista energin jag tänker lägga på er. Så länge som jag velat skriva hur det känns. Och ändå har det gått ett år sen det värsta. Hade jag skrivit något liknande då.. Ja då hade ni verkligen inte vågat se mig i ögonen igen. Ni skulle bara veta vad jag har gått igenom för att komma hit. Men det var vad som krävdes för att slå mig fri.
120608
Om allt hade gått som för de flesta andra, med vanliga och normala problem och bekymmer som för mycket plugg eller oärliga killar, så hade jag också tagit studenten idag. Nu gör jag inte det och kommer aldrig göra och jag vet vilken dag jag har framför mig. Kämpa kämpa kämpa jäääävligt hårt för att klara mig igenom det här utan och göra något dumt mot mig själv. Jag är så ledsen alla älskade föredetta klasskompisar och jämngamla att jag inte kommer upp till torget och grattar er idag, jag fixar det verkligen inte, men ni ska veta att jag ger er alla varsin stooor kram och ett dundrande grattis och lycka till i framtiden! Vi ses ju som vanligt ute på dansgolven men ikväll får ni dansa själva, gör det här till den bästa dagen i era liv! <3
.
Många undrar nu säkert varför jag aldrig kommer ta studenten, jo jag gick ju om först och började i Skara. Första året gick asbra, trivdes så jävla bra men sket allt sig. Jag är så långt under isen man kan vara nu och ni har ju sett förut att jag vart på krismöten i skolan, gått hos KBT-terapeut och pratat med läkare men nu är de så illa att jag hänger på psyket och får hjälp. I korta drag var det där ;)
.
Det enda som får mig att fortsätta kämpa är min underbara Ikaros ute i stallet, han är mitt ALLT och hade de inte vart för honom hade jag gett upp för längesen!
Så nu har jag bloggat lite, vi hörs nån annan gång!
Det jag önskar mig mest av allt, är att få må bra igen. Att vara som vilken tonåring som helst. Frågan jag ställer mig själv om och om igen, varför just jag och inte nån av alla andra?
Jag skulle döda för att få bli mig själv igen!
Jag klarar mig på så lite ljus, jag lever mitt liv utanför
Jag vet inte om jag glömt o säga de men på måndag ska jag tatuera mig! :D:D Naaajs ska de bli :) Typ såhär kommer den bli, dock ska inte bakgrunden vara med och hästen ska va typ fyra gånger mindre ;)
Förklaringen till den får ni när jag tatuerat den :)
.
Idag har jag ridit Ikaros, de gick bra tillslut och imorn kör vi hoppträning och på lördag tävling :) Gick en sväng med Matilda åxå nu på kvällen. Lizzie fick följa med :)
Nu ska jag stänga ner här och gå o sova, puss!
.
P.S. Kent är bäst.
Man lär sig att man klarar sig.
Just stand there and watch, coward
Freakin' out over here
Stone heart
There is much good in me and there's much good in you
So we got to save tonight 'cause they won't.
.
Har precis sett Abduction och den va faktiskt jättebra tycker jag! Över förväntan, första film på länge som jag liksom inte vill skulle ta slut. MEn så gjorde den det. Skitsamma, den var bra :)
Igår hade jag typ feber, mådde inte alls bra och idag är inte mycket bättre. Fan alltså.
Jag hade egentligen inget vettigt o säga. Eller jo, jag ska börja praktisera tisdagar och onsdagar hos min moster på Hemtex i stan :) Bara två timmar per dag men det är en början! Börjar i slutet av mars så jag kan väl likagärna göra det andra faktumet klart åxå. Jag kommer inte ta studenten, jag kommer inte att komma tillbaka till skolan. Inte gå om ett år till, inte komma tillbaka till klassen jag går i nu. Många tror väl att det jobbigaste med detta är att jag inte kommer ha någon utbildning. Det trodde jag först också att de skulle va det jobbigaste. Det är det inte, bara att acceptera läget och så får jag läsa upp på komvux i så fall. Allt går bara man vill ;)
.
Har en mängd nya skräckfilmer som jag ska spana in nu, vet inte varför men jag tycker att skräckfilmer är bättre när man är själv :O Aja först ut: Fåglarna från 1963 (y)
Losing her, the only one who's ever known who I am
Har ju inte bloggat på. Är nere som fan kan jag ju säga. Tur att jag har Ikaros i stallet och en liten Matilda som drar med mig ut på promenader så jag får röra på mig lite ;)
Ikaros går de segt med nu, blev ju så himla sjuk när jag hade ridit två gånger sist så motivationen är inte på topp^^ Men de går ju mot ljusare och varmare så snart är vi igång igen, ska ju tävla snart för fan! Ingen tävling inbokad alltså men snart börjar ju tävlingsäsongen komma igång igen.
.
Vad gör jag mer på dagarna nu? Jag solar solarium lite för mycket, både på meddo och hemma. Jag kollar på Vampire Diaries, jag försöker sova hela nätterna, går inte jättebra. Har iallafall fått superstarka sömntabletter nu som jag kan ta men dom sitter i under dagen åxå så blir jäätteseg och ah blö. Men de är så hiiimla skönt o få sova hela natten, nått jag tog förgivet förut men eh ja, inte det senaste.
.
Tänkte avrunda lite med tre saker som står högt högt högt upp på min skulle-få-mig-att-må-bättre-och-bli-gladare-lista:
- En ögonlaserbehandling - för en som inte kan minnas hur det är att se utan glasögon och linser så vore det nog som att komma ut ur en fängelsecell
- 2 veckor i Thailand - var där mars/april 2010. Under en jäävligt jobbig tid där jag höll på o byta program plus hade en unghäst jag var livrädd för att rida. När jag var där var alla problem borta. Rensa ta mig fan hela själen dom veckorna.
- En ny tatuering - jag får fan ta mig i kragen och inte köpa en massa onödigt nu och knalla iväg till Ferlingo snart. Jag behöver den texten i nacken. NU!
Kan ju faktiskt kalla den här listan för "Tre saker jag längtar till-listan" också. Det är inte många som vet det, en tror jag förutom min familj att jag har en bra-bok där jag skriver tre saker som var bra idag, tre saker jag är glad för och tre saker jag längtar till, som jag ska skriva i varje kväll när jag går o lägger mig. Har slarvat jättemycket med det de senaste året men gjorde det varje dag i några månader innan de och jag mådde faktiskt bättre! När jag läste Mia Törnbloms bok "Du äger!" så var det ett av hennes tips för en bättre självkänsla. Så nu jäklar ska jag ta fram den boken och börja skriva varje kväll. Nu är jag så jävla trött på det här.
.
En sak jag ofta önskat den senaste tiden är att leva ett liv helt utan människor, det är så jävla lätt och bli sårad och tagen för givet när man är som jag, aldrig visar sina svagheter, tillåter sig inte att visa när man blir ledsen eller besviken, att inte våga säga ifrån ordentligt och att ständigt vara för snäll. Och visst jag älskar att ställa upp på andra, det är de bästa som finns, att kunna hjälpa andra. Men de är fan inte lika kul när man inte får något tillbaka, utan bli andrahandsvalet.
Finns en anledning till att jag bara har haft en riktig, riktig, riktig vän som jag visat hela min insida för. Det finns inte en enda sida som den personen inte sett.
.
Puh, okej, ibland så kan jag bara inte hejda mig. Men varför ska jag låtsas som att allt är bra här på bloggen när jag själv är ett vrak?
Det räcker med att jag lägger på leendet och låtsas som att allt är bra när folk frågar irl hur jag mår. Men jag börjar bli bättre där också. Men har man aldrig vågat visa sina svaga sidor förut, utom för sin familj då, så tar det tid innan man kan inse att alla kommer inte såra en.
.
Nu ska jag sätta punkt för den här gången.
Och nått jag jobbar på och som alla därute också borde göra - älska dig själv för den du är!
Släck ingen eld om du glömmer bort glöden
Jag måste hålla ut,
om jag ger upp så är det slut
Men okej, det löser sig
för jag tänker aldrig vika mig.
.
Så många som har tryckt ner mig och sparkat på mig medan jag ligger ner genom åren har ändå inte lyckats knäcka mig fullständigt, det var nära en gång, men jag reste mig ändå. Så hur långt ner i skiten jag än må vara nu och hur många idioter som jag är omgiven av på vissa ställen så tänker jag aldrig vika mig. Jag ska komma tillbaka till den jag en gång var. Och nu kan jag se vilka som verkligen bryr sig, och vilka jag kan klara mig utan.
Det är som rubriken,
Släck ingen eld om du glömmer bort glöden.
Så länge det finns en liten gnutta glöd kvar, så kan den komma till liv igen och bli en stor brasa. Då helt plötsligt backar alla, för att inte bli brända. Dom som en gång försökte släcka den.
This is my life and I give it all to you
Jag tittade igenom mina olika kategorier och den mest intressanta är såklart "Åsikter och tankar". Inlägget där jag förklarade att jag dagen innan tagit beslutet att sluta rida (detta var efter att jag haft Bella och skaffat Lillen), fy fan vad nere jag var då. Endel av mig var död då, bokstavligen, och jag skrev "jag vet inte om jag kommer sakna det, men jag tror inte det."
Sen läste jag en kommentar, som kom från en tjej som faktiskt står i samma stall som mig nu men då visste jag knappt vem hon var. Hon förklarade sin rädsla när hon kraschat in i ett hinder och trott att när hon skulle få en egen häst skulle rädlsan försvinna men såklart gjorde den inte det. Tack vare en mental tränare så lyckades hon ta sig ur det och avslutar kommentaren med ge inte upp, jag har sett dig rida (rider på ridskola i fkp) och du är superduktig!!
Då, när jag var så nere så tog jag inte till mig det där sista, hennes historia kände jag igen mig i och var glad att hon lyckats ta sig ur sin situation, men när jag läste det slutet nu, när jag fått tillbaka min glöd och vilja tack vare Ikaros så blev jag väldigt rörd. En person som jag aldrig pratat med delar med sig av något sånt, det är verkligen starkt. För när man vågar erkänna för sig själv att man är rädd, jag klarar inte av detta mer, då är man fan så mycket starkare än om man fortsätter att gå med på något man inte trivs med.
.
Det jobbigaste för mig, är att jag kan inte se min inre styrka pga att massa nya jobbiga saker kommer upp hela tiden, för att klara av att göra det även då så måste man få en tid där inget händer och uppskatta sig själv. Jag har liksom inte fått det än och det är skitjobbigt för jag vet att jag är stark, jag har bara inte kraften att använda den styrkan. Men det kommer, I've seen it.
Namárie
Utbränd och sjukskriven
Aiya
Tänkte att jag kanske skulle förklara varför jag varit på två provtagningar under loppet av en vecka och varför jag aldrig är i skolan längre. De är nämligen så att jag är utbränd. Och kan ju säga såhär att de som inte vart med om det själva kan inte förstå, tyvärr men ah så är det. Under en väldigt lång tid, sen jag var 9 år har jag konsant haft en inre stress i mitt huvud och efter i somras som var så kaotisk det bara kan va, jag hade liksom inte en liten stund till att berömma mig själv för att jag gjort något bra utan bara klandrade mig själv för allt möjligt. Jag hade flyttat från Michelle som var det jobbigaste jag gjort plus att jag inte hade en egen häst att söka sig till utan reste land o rike runt för att hitta en och gång på gång så var den inte som man hade väntat sig. Det tar på en eftersom att hästarna har alltid varit dom jag glömt allt negativt, så fort jag sätter foten i stallet försvinner alla bekymmer. När allt detta löste sig och pressen liksom börja släppa så kommer istället konsekvenserna av det, som när man tränar och ger allt och känner av att benen börjar bli som spaghetti men först när man tränat klart som man måste sätta sig ner och återhämta sig för då kommer allt som en våg över en.
.
Jag har inte orkat ta mig till skolan på nästan hela höstterminen, det gick lite i början men sen kom tröttheten, jag är alltid trött, mitt immunförsvar är kasst och det spelar ingen roll om jag sover fyra timmar eller 20 timmar (tro mig de har jag gjort mer än en gång). Under hela sommaren gick jag i terapi och har försökt en tid att gå på två lektioner i veckan men det funkar inte heller. Så nu ska jag bara gå till kuratorn en gång i veckan, det är vad jag klarar just nu. Mitt största hinder nu är att jag måste acceptera situationen för jag stressar upp mig och blir arg på mig själv för att jag inte orkar någonting. Jag har liksom alltid varit sån, ska va en duktig flicka och klara allt själv och köra 100% hela tiden. Under högstadiet hade jag stora problem också, då ville jag inte ha någon hjälp i form av att gå o prata med någon, då skulle man sticka ut och det skulle vara något fel på mig då. Konsekvenserna av det tänker jag inte ta upp här för då kommer folk direkt dömma mig, bara ett fåtal personer vet hela historien.
.
Så som det är nu är jag sjukskriven från skolan, äter antidepressiva tabletter, ska även börja äta tabletter för att jag har järnbrist och genom åren har jag pratat med både psykologer, KBT-terapeut, kurator och läkare. Många tappar säkert hakan när dom läser detta för det syns ingenting på utsidan, jag är en förbannat bra skådespelare när jag är bland folk.
.
Varför jag ens berättar det här är för att jag har lärt mig att de är så mycket bättre när folk vet hur det ligger till, och jag uppskattar att om det är några frågetecken, fråga mig istället för att spekulera. Allt jag behöver nu är stöd, just för att jag ska ha en chans att kunna komma tillbaka.
Hur det blir med skolan så får jag ta det succesivt, men jag ska ta studenten, that's it. Sen hur mycket som behöver läsas upp efteråt beroende på vad jag vill göra, det får jag ta då. Nu ska jag bli frisk.
Namárie
Som min tro på en ingripande gud
Hmm vad ska jag säga? Som ni vet så är mitt knä och fot på högerbenet inte bra och i torsdags var jag hos sjukgymnasten som undersökte o grejade plus gav mig några övningar jag skulle göra.. Han kan inte utesluta att det är en ledinflammation och jag sa ju att värst är det i foten, när jag ska gå på den, benet gör inte så ont men det är fortfarande hur svullet som helst -.-
På morgonen är de värst då jag inte ens kan böja på foten och eh jaa sjukgymnasten sa att jag inte får rida förrän jag klarar av en hel dag utan att det gör ont någonstans. Alltså när jag går upp ur sängen ska jag kunna vandra på som vanligt direkt utan att det gör ont.
Så nu när jag äntligen hittat en häst som jag längtat efter, längtar efter att rida på, och jag menar när hände det senast? Typ i början när jag hade Lillen? Ja då får jag inte rida! Och jag kan ju ärligt säga att jag vet snart inte vart jag ska ta vägen, när fan blir det lite medgång egentligen?! Så jag får bara säga förlåt till alla stackare som är runt omkring mig för att jag är helt jävla annorlunda, jag håller seriöst på o bli galen och får panik var 5:e minut för att jag inte kan göra mer än att träna knäet och foten, använda ordentliga skor, äta värktabletter och vänta.
Nästa gång jag galopperar över ett öppet fält så att fartvinden gör att tårarna börjar rinna, ja då kommer jag att fortsätta med att börja gråta hysteriskt. Av lycka.
Just love me and show me that you're there.
Nothing else matters
Vissa personer vill man bara söka upp och slå på.
Hörs
All the times we had together
Insåg nu att senaste gången jag skrev något om mitt liv med hästarna var för 1 dag och 4 månader sen.
Life goes on.
Life goes on.
Keep telling yourself that, darling
Vissa dagar är bättre än andra. Idag har varit en jävligt sur dag.. Jag har varit rätt så jävla deppig hela dagen och allmänt nere. Men sen genom att hjälpa andra se framåt så hjälper jag mig själv jättemycket! För nu under kvällen så tog jag mig i kragen och tänkte nä nu jävlar ska jag rada upp dörrarna som öppnats istället för att älta över dom som stängts. Det gör man emellan åt ändå så nu var det dags. Alla saker jag kom på är ju inte helt säkra att dom blir av men själva tanken på dom lyfter upp en ändå. Och sen när jag har på Kent musik samtidigt, det gör mig varm och klar i skallen. Jag känner mig så fridfull liksom. Underbart!
Samma sak med Jack Sparrow. Han finns inte, men han finns för mig. Hans inställning är han ska göra vad han vill. Vara fri att göra vad han vill. Det strävar jag åxå efter. Kunna strunta vad folk tycker och tänker om en och bara göra det man känner för, oavsett konsekvenser. Friheten att våga följa sitt hjärta och tro på sig själv.
Med den här känslan ska jag gå o lägga mig. Jag kommer att sova gott.
Och tack bror för hjälpen♥
Drink up me hearties, yo-ho
Jack Sparrows tatuering som bevisar att han korsat de sju haven många gånger. Ett tecken för frihet, att gå dit vinden leder en.
Samma sak med Jack Sparrow. Han finns inte, men han finns för mig. Hans inställning är han ska göra vad han vill. Vara fri att göra vad han vill. Det strävar jag åxå efter. Kunna strunta vad folk tycker och tänker om en och bara göra det man känner för, oavsett konsekvenser. Friheten att våga följa sitt hjärta och tro på sig själv.
Med den här känslan ska jag gå o lägga mig. Jag kommer att sova gott.
Och tack bror för hjälpen♥
Drink up me hearties, yo-ho
Jack Sparrows tatuering som bevisar att han korsat de sju haven många gånger. Ett tecken för frihet, att gå dit vinden leder en.
Scream like never before
Jag är nått så sjukt down just nu. Fy fan vad jag hatar den här halvan av året. Hösten är bara mörk och regning. Vintern eller iallafall den här är så kall att man inte vill gå utanför dörrn förutom när man måste.
Hur inihelvetes mycket snö ska det komma egentligen?
Jag drömde i natt att jag vaknade och ute var det sol, torrt på asfalten med bara några snöhögar här och var som håller på o smälta bort. Om man skulle öppnat dörren skulle man hört ljudet av fågelkvitter.
När man öppnar dörren nu är det tyst, bortsett från vinden som innehåller kalla snöflingor. Kul.
Och vad finns de o göra?
Varje gång jag tänker på det kommer känslan av att något hugger en kniv i magen.
Hur inihelvetes mycket snö ska det komma egentligen?
Jag drömde i natt att jag vaknade och ute var det sol, torrt på asfalten med bara några snöhögar här och var som håller på o smälta bort. Om man skulle öppnat dörren skulle man hört ljudet av fågelkvitter.
När man öppnar dörren nu är det tyst, bortsett från vinden som innehåller kalla snöflingor. Kul.
Och vad finns de o göra?
Varje gång jag tänker på det kommer känslan av att något hugger en kniv i magen.
Save me, make it go away
I want to be normal, I want to feel safe
Waking up screaming, it's always the same.
I don't want to turn off the light
Hope someone hears me tonight.
Hold me, tell me everything's ok.
Show me there's a way to beat the monster
Save me, make it go away.
I'm trying to wash of the stains,
try not to think about the pain
I know I've got no place to hide,
God knows the times that I tried.
Känslan av att det saknas en pusselbit, men man har ingen aning om var biten finns.
boys and girls, or whatever.
Men jag trivs med att vara mig iallafall (:
Det omöjliga tar bara lite längre tid
Ja observera min rubrik, för den kommer inte fårn en Kent låt eller något liknande. Nej det var en vis man vid namn Winston Churchill som sa det en gång. Och nu tänker väl många men vad fan har hon hittat alla vettiga Kent citat så hon måste börja nörda något annat nu. Nej men jag gillar sånadär kloka grejer. Som min rubrik. Ingenting är omöjligt. Men man måste kämpa lite mer för vissa saker. Och det är dom sakerna som alltid kommer att betyda något sen, för man fick det inte gratis. Och den mening kom jag på alldeles själv.
En vis vän sa till mig idag:
Man ska aldrig vara rädd för att ta en chans på grund av det man hört från andra.
Något att fundera på sådär på söndagskvällen. Nu ska jag börja se på The Duchess, jag är ganska seg på att komma igång med filmer hihi :P Fast först ska jag duscha, då kan jag sova längre imorn.
Puss godnatt!
En vis vän sa till mig idag:
Man ska aldrig vara rädd för att ta en chans på grund av det man hört från andra.
Något att fundera på sådär på söndagskvällen. Nu ska jag börja se på The Duchess, jag är ganska seg på att komma igång med filmer hihi :P Fast först ska jag duscha, då kan jag sova längre imorn.
Puss godnatt!
Ett tidsfördriv att dö för
Igår tog jag beslutet om att sluta rida.. Har legat över mig länge och det är skittråkigt att det blivit såhär. Men jag känner ingen glädje i ridningen efter att jag blivit så sjukt jävla rädd från när jag hade Bella.. Jag klandrar inte Lillen för detta, bara mig själv. Jag trodde att en ny häst skulle göra så att allt blev som förut, som det var precis när jag sålt Tom. Jag kunde skratta åt bocksprång o.s.v. Jag kunde skratta av att åka av. Jag vågade rida ut i skogen, jag vågade säga ifrån i ridningen.
Jag har inte varit i stallet på två o en halv vecka ungefär, i hopp om att suget ska komma tillbaka. Och jag har haft panik över att det inte gör det. Det brukade göra det när jag var sjuk förr, och tvingades vara borta i en vecka. Jag hade mål med min ridning, jag ville ut och tävla, jag hade något att sikta på. Nu har jag inte det. För jag har känt mer och mer att det händer ingenting med mig. Jag har haft Lillen i tre månader, om det hade varit gamla vanliga Melinda så hade jag varit ute o på flera tävlingar för längesen.
När jag den här veckan tänkt på att det är dags att komma igång igen så blir jag inte glad. Bara bedrövad. En helveteskänsla nästan. Och jag är så sjukt jävla besviken på det för att det är det här jag alltid levt för, men vad är det för mening att fortsätta om den sprakande elden bara blivit aska?
Jag skulle offra min högra arm för att den där elden skulle vara lika stor som den alltid har varit. Men efter den gången så jag blev avkastad från Bella och ambulans in till sjukhuset så har det inte kommit någon ny glöd. Den har dött ut.
Vad som ska hända med Lillen nu vet jag inte. Men det här är mest rättvist mot honom också. Han förtjänar det allra bästa.
Jag vet inte om jag kommer sakna det. Jag tror inte det. Tack vare dig blev det så jävla fel. Tack.
Det går över
Det går över
Det går aldrig över.
Jag har inte varit i stallet på två o en halv vecka ungefär, i hopp om att suget ska komma tillbaka. Och jag har haft panik över att det inte gör det. Det brukade göra det när jag var sjuk förr, och tvingades vara borta i en vecka. Jag hade mål med min ridning, jag ville ut och tävla, jag hade något att sikta på. Nu har jag inte det. För jag har känt mer och mer att det händer ingenting med mig. Jag har haft Lillen i tre månader, om det hade varit gamla vanliga Melinda så hade jag varit ute o på flera tävlingar för längesen.
När jag den här veckan tänkt på att det är dags att komma igång igen så blir jag inte glad. Bara bedrövad. En helveteskänsla nästan. Och jag är så sjukt jävla besviken på det för att det är det här jag alltid levt för, men vad är det för mening att fortsätta om den sprakande elden bara blivit aska?
Jag skulle offra min högra arm för att den där elden skulle vara lika stor som den alltid har varit. Men efter den gången så jag blev avkastad från Bella och ambulans in till sjukhuset så har det inte kommit någon ny glöd. Den har dött ut.
Vad som ska hända med Lillen nu vet jag inte. Men det här är mest rättvist mot honom också. Han förtjänar det allra bästa.
Jag vet inte om jag kommer sakna det. Jag tror inte det. Tack vare dig blev det så jävla fel. Tack.
Det går över
Det går över
Det går aldrig över.
För du är allt jag har
Du ska bara veta hur jäääävla mycket jag saknar oss ♥
