I fought the world alone

Nej det gjorde jag inte, för det klarar men inte. Man måste få hjälp på vägen men i slutändan är det bara en själv som bestämmer hur det ska bli.
Kämparglöden finns inom mig hela tiden men det är som en brasa, först tar det tid innan elden sprider sig men vipps så blir den stor, orange och varm. Man tror att den aldrig ska sluta. Men succesivt försvinner kraften och den blir mindre och mindre om ingen kommer och lägger på mer ved. Tillslut är det bara en låga kvar, nrä låga släcks är det bara glöd, sen ingenting mer än aska. Men när livet är som mest hopplöst, som bara en svag glöd, så kan man väcka elden till liv igen genom att sakta men säkert lägga på lite mer ved och väcka den till liv igen, hur lång tid det tar vet ingen, men det går alltid, sålänge man inte ger upp.

Man väljer vem man ska va.
Så är det bara.

/M

P.S.

He had a heart of stone
Det vet jag inte, jag är nollställd när det gäller dig.
Bevisa hur det verkligen är. Så har du kanske ett
hjärta värt att
älska.

D.S.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback