melindas

Det här med att kolla i arkivet, kan vara roligt, och mindre roligt. 2010 var inte alls bra för min del, jag var livrädd för att rida tillslut, hade Bella då som hade slängt av mig och jag skadade mig så illa att jag inte kunde gå ordentligt på en vecka för jag fick så ont i ryggen. Jag bestämde mig för att sluta rida, för att jag var så jävla rädd. Jag minns. Jag minns att när jag fick Lillen och trodde allt skulle lösa sig med en ny häst, när det inte gjorde det och paniken växte. Varför var jag fortfarande så rädd?

 

Då var det ett helvete för mig. Då visste jag inte att under 2011 skulle det verkliga helvetet bryta ut och fortsätta i två år till. Tron på att bara för jag känner en så stark vilja och medkänsla för andra som mår dåligt så skulle vänner visa samma sak för mig. Det visade sig att så var inte fallet. Den totala känslan av ensamhet. Den är värre än rädslan för att rida.

 

Men hade jag inte hittat min livräddare i form av en liten fläckig häst så hade jag fått stå ut med både ock. Om jag inte hittat honom under sommaren 2011, då hade jag haft minst två år kvar i samma helvete. Nu har jag lyckats ta mig upp ur mitt helvete och tillbaka över ytan. Ibland åker jag tillbaka ner, men vägen upp är kortare än förut. Just nu har jag kanske huvudet över ytan, snart kommer jag ha hela kroppen.