melindas

Jag älskar gymnasiet! Eller typ iaf, vissa stunder. Som onsdagar o torsdagar älskar jag just nu :D Tre lektioner per dag, chill kallar jag det. Och min klass, den är riktigt bra men ingen klass slår 9a, aldrig. Jag saknar verkligen den drömklassen. Tur att dom flesta går på ålleberg. Och vår klass är nog väldigt populär för denna veckan har det börjat en ny varje dag, haha. I måndags kom Albin, en volleybollare, igår kom Astrid också hon volleybollare och idag kom det en till som jag tror är volleybollare han också och som jag inte kan namnet på än.
Det viktigaste för mig är att jag trivs i min klass, resten spelar ingen roll. Jag ska alltså inte byta program, trots att jag sökt till BF och företag men man kan faktiskt läsa psykologi på samhäll åxå. Det va därför jag sökte till BF för att kunna läsa det men nu när det går det programmet jag går så. Och jag vill inte byta nu heller för att alla personer i min klass är så snälla så varför skulle jag lixx?
Sp09a :)

Och jag har blivit så himla duktig! Jag har bestämt att jag ska cykla minst en gång per skoldag fram o tillbaka till skolan. Tar typ 10 min o cykla men man märker skillnad för när jag cyklade till kyrkerör varje dag så orkade jag tusen gånger fler saker på dagarna än vad jag gjorde se när jag började åka moppe överallt och min kondis nådde botten.. Men nu ska det bli ändring!

Vad har jag mer för kul/ointressant o berätta? Hmm.. Jo något mindre bra med mitt schema är att jag slutar 4 på tisdagar "/ Börjar 09.50 och har direktlektioner fram till 13.50 sen har jag en håltimma fram till att tyskan börjar, 15.10-16.00, värt eller? Om det inte varit obligatoriskt att ha extraspråk på samhäll hade jag tatt bort tyskan för så stort språk är det faktiskt inte.. Det är lixx vanligt i Tyskland, Österrike o Schweiz. Plus att varannan vecka har jag hoppträning i Floby för Johan, så nu måste jag dra direkt från skolan till stallet o byta om där o packa ihop alla grejjer o dra direkt. Inte såå kul men det funkade, fick ju uppleva hur det var igår..

Och nu ska jag banne mig ändra mitt tänk också! För att det är det som avgör om man klarar saker eller inte. Jag har aldrig trott på mig själv, aldrig och jag är rädd för vad folk ska tycka om mig men ska rädslan få styra mitt liv? NEJ! Man har bara ett liv och nu tänker jag inte gräva ner mig på grung av mig själv eller låta andra personer påverka mitt liv, personer som man inte ska lägga nån som helst energi på. Så onödigt. Det kommer ta lång tid det vet jag för man ändrar inte bara sitt tänk så snabbt utan det tar tid men nu kan jag se tillbaka hur det var, hur jag var.. Den Melinda som var för ½-1 år sen är inte den Melinda som är nu. Så dåligt som jag mådde då har jag aldrig mått förut. Ingen förstår förutom hon som vet allt om mig, ni kan tacka henne för att jag sitter här nu. För första gången på 1 år känner jag att jag lever, på riktigt. Jag är omgiven av personer som älskar mig för den jag är, och den känslan har jag inte känt på flera år. Bara av ytterst få som alltid kommer betyda snäppet mer än alla andra, och ni förstår nog själva varför.
Och sen kan ju alla som tror att dom kan styra över andras liv bara dra åt helvete, håll mig hårt eller släpp mig helt ingenting mittemellan, att man duger när det passar. Ni ska bara veta hur mycket det trycker ner en, tillslut känner man sig bara värdelös och att man aldrig gör rätt eller inte är värd någonting. Och det är ingen som ska känna sig träffad eller något nu, men jag vet hur det känns och jag vill bara skriva av mig.
Men det värsta är att när man är längst ner i skiten och jag har inte varit längst ner även om det känns så ibland så är det bara jag själv som kan komma upp därifrån. Men jag kom inte hit själv, jag fick hjälp av två personer. Och jag skulle offra mitt liv för dom.

This is me

/ Melinda♥