melindas

Har vart KAOS de senaste dagarna, är helt slut plus att jag har fått så jäkla svårt att bli trött innan kl halv 5 på morgonen, IGEN. Blöö, men men, började ju på livsbalanskursen i mpndags, en slags gruppterapi där man ska få ihop lite rutiner ang. mat, sömn och motion :) Motionen saknas ju inte nu men maten och sömnen är något som jag verkligen måste börja sköta bättre..

.

Sen vill jag tacka mig själv för att jag klarat mig såhär långt under det här året, och speciellt genom det första halvåret då jag var så djupt nere i skiten att jag knappt såg någon anledning att gå upp ur sängen och med en, EN vän kvar som ringde mig regelbundet och visade att jag faktiskt betydde något fortfarande. Det är ju mer än vad jag kan säga om vissa andra, såna som jag verkligen trodde skulle finnas där. Jag trodde ju då att ju sämre en vän mådde, desto mer skulle man visa sitt stöd. Och det tråkiga är ju att om jag hade haft någon vanlig sjukdom, typ fått en hjärtinfarkt eller vad fan som helst så hade nog flera av er våga visa ert stöd, men nu bara för att jag inte var den jag brukade vara, inte samma glada, spralliga Melinda, utan en person som går på krismöten i skolan, klarar inte av att vara kvar där mer pga en djup djup depression ja då slutar ni helt plötsligt att bry er? Det var som om jag var en fånge efterlyst för mord eller något liknande. Och det roliga är ju att det är ju i precis den här jobbiga situationen en människa verkligen behöver stöttning och får känna på hur det är att vara betydelsefull och viktig för andra människor. Så bara för ni inte vet hur ni ska hantera den här situationen som inte är normal för er, ja då flyr ni med svansen mellan benen istället. Herregud. Om jag har en vän, som visar att han/hon har det jobbigt på något sätt, får jag ont i magen samtidigt som jag rusar för att visa att jag finns där. Verkligen försöker hjälpa. Jag skulle aldrig kunna gå därifrån när jag vet att den personen verkligen mår dåligt.

Den här texten, är den sista energin jag tänker lägga på er. Så länge som jag velat skriva hur det känns. Och ändå har det gått ett år sen det värsta. Hade jag skrivit något liknande då.. Ja då hade ni verkligen inte vågat se mig i ögonen igen. Ni skulle bara veta vad jag har gått igenom för att komma hit. Men det var vad som krävdes för att slå mig fri.