melindas

Tänkte att jag kanske skulle förklara varför jag varit på två provtagningar under loppet av en vecka och varför jag aldrig är i skolan längre. De är nämligen så att jag är utbränd. Och kan ju säga såhär att de som inte vart med om det själva kan inte förstå, tyvärr men ah så är det. Under en väldigt lång tid, sen jag var 9 år har jag konsant haft en inre stress i mitt huvud och efter i somras som var så kaotisk det bara kan va, jag hade liksom inte en liten stund till att berömma mig själv för att jag gjort något bra utan bara klandrade mig själv för allt möjligt. Jag hade flyttat från Michelle som var det jobbigaste jag gjort plus att jag inte hade en egen häst att söka sig till utan reste land o rike runt för att hitta en och gång på gång så var den inte som man hade väntat sig. Det tar på en eftersom att hästarna har alltid varit dom jag glömt allt negativt, så fort jag sätter foten i stallet försvinner alla bekymmer. När allt detta löste sig och pressen liksom börja släppa så kommer istället konsekvenserna av det, som när man tränar och ger allt och känner av att benen börjar bli som spaghetti men först när man tränat klart som man måste sätta sig ner och återhämta sig för då kommer allt som en våg över en.

.

Jag har inte orkat ta mig till skolan på nästan hela höstterminen, det gick lite i början men sen kom tröttheten, jag är alltid trött, mitt immunförsvar är kasst och det spelar ingen roll om jag sover fyra timmar eller 20 timmar (tro mig de har jag gjort mer än en gång). Under hela sommaren gick jag i terapi och har försökt en tid att gå på två lektioner i veckan men det funkar inte heller. Så nu ska jag bara gå till kuratorn en gång i veckan, det är vad jag klarar just nu. Mitt största hinder nu är att jag måste acceptera situationen för jag stressar upp mig och blir arg på mig själv för att jag inte orkar någonting. Jag har liksom alltid varit sån, ska va en duktig flicka och klara allt själv och köra 100% hela tiden. Under högstadiet hade jag stora problem också, då ville jag inte ha någon hjälp i form av att gå o prata med någon, då skulle man sticka ut och det skulle vara något fel på mig då. Konsekvenserna av det tänker jag inte ta upp här för då kommer folk direkt dömma mig, bara ett fåtal personer vet hela historien.

.

Så som det är nu är jag sjukskriven från skolan, äter antidepressiva tabletter, ska även börja äta tabletter för att jag har järnbrist och genom åren har jag pratat med både psykologer, KBT-terapeut, kurator och läkare. Många tappar säkert hakan när dom läser detta för det syns ingenting på utsidan, jag är en förbannat bra skådespelare när jag är bland folk.

.

Varför jag ens berättar det här är för att jag har lärt mig att de är så mycket bättre när folk vet hur det ligger till, och jag uppskattar att om det är några frågetecken, fråga mig istället för att spekulera. Allt jag behöver nu är stöd, just för att jag ska ha en chans att kunna komma tillbaka.

Hur det blir med skolan så får jag ta det succesivt, men jag ska ta studenten, that's it. Sen hur mycket som behöver läsas upp efteråt beroende på vad jag vill göra, det får jag ta då. Nu ska jag bli frisk.