melindas

Sen läste jag en kommentar, som kom från en tjej som faktiskt står i samma stall som mig nu men då visste jag knappt vem hon var. Hon förklarade sin rädsla när hon kraschat in i ett hinder och trott att när hon skulle få en egen häst skulle rädlsan försvinna men såklart gjorde den inte det. Tack vare en mental tränare så lyckades hon ta sig ur det och avslutar kommentaren med ge inte upp, jag har sett dig rida (rider på ridskola i fkp) och du är superduktig!!

Då, när jag var så nere så tog jag inte till mig det där sista, hennes historia kände jag igen mig i och var glad att hon lyckats ta sig ur sin situation, men när jag läste det slutet nu, när jag fått tillbaka min glöd och vilja tack vare Ikaros så blev jag väldigt rörd. En person som jag aldrig pratat med delar med sig av något sånt, det är verkligen starkt. För när man vågar erkänna för sig själv att man är rädd, jag klarar inte av detta mer, då är man fan så mycket starkare än om man fortsätter att gå med på något man inte trivs med.

.

Det jobbigaste för mig, är att jag kan inte se min inre styrka pga att massa nya jobbiga saker kommer upp hela tiden, för att klara av att göra det även då så måste man få en tid där inget händer och uppskatta sig själv. Jag har liksom inte fått det än och det är skitjobbigt för jag vet att jag är stark, jag har bara inte kraften att använda den styrkan. Men det kommer, I've seen it.