Ett tidsfördriv att dö för
Jag har inte varit i stallet på två o en halv vecka ungefär, i hopp om att suget ska komma tillbaka. Och jag har haft panik över att det inte gör det. Det brukade göra det när jag var sjuk förr, och tvingades vara borta i en vecka. Jag hade mål med min ridning, jag ville ut och tävla, jag hade något att sikta på. Nu har jag inte det. För jag har känt mer och mer att det händer ingenting med mig. Jag har haft Lillen i tre månader, om det hade varit gamla vanliga Melinda så hade jag varit ute o på flera tävlingar för längesen.
När jag den här veckan tänkt på att det är dags att komma igång igen så blir jag inte glad. Bara bedrövad. En helveteskänsla nästan. Och jag är så sjukt jävla besviken på det för att det är det här jag alltid levt för, men vad är det för mening att fortsätta om den sprakande elden bara blivit aska?
Jag skulle offra min högra arm för att den där elden skulle vara lika stor som den alltid har varit. Men efter den gången så jag blev avkastad från Bella och ambulans in till sjukhuset så har det inte kommit någon ny glöd. Den har dött ut.
Vad som ska hända med Lillen nu vet jag inte. Men det här är mest rättvist mot honom också. Han förtjänar det allra bästa.
Jag vet inte om jag kommer sakna det. Jag tror inte det. Tack vare dig blev det så jävla fel. Tack.
Det går över
Det går över
Det går aldrig över.
Känner igen känslan, kanske inte lika stark, men jag vet hur det känns på sätt och vis! <3
vet egentligen inte om det här är rätt som jag skriver men gör det i alla fall. Jag ramlade av en häst på ridskolan när jag var och tävla med henne och flög rakt i i hindret. När jag skulle hoppa på ridskolan igen så tyckte jag inte att det var roligt utan nästan obehagligt. Så jag sluta hoppa för ett tag och tänkte " snart när jag får en egen ponny så blir det bra igen" Efter att jag hade köpt en ponny och började hoppa så gick det inte alls. Kunde inte ens hoppa 30cm var totalt livrädd och fick panik. Så jag fattade att jag hade blivit rädd och istället för att ta tag i rädslan så flydde jag den. Men jag har mått jätte dåligt och funderat på att sluta rida många gånger för att rädslan aldrig försvinner. Nu har jag fått en mental tränare som ska hjälpa mig att övervinna rädslan. Jag älskade ju att hoppa och vill hålla på med det och nu tänker jag inte låta den bestämma över mig. Det går att övervinna rädslor för jag har varit i en liknande situation tidigare. Jag vill inte bli gammal och ångra att jag inte tog tag i rädslan som hindrad mig från att göra det jag älskar, att hoppa! Ville berätta det här för dig, för det kändes som vi är i en liknande situation. Och jag har sett dig rida ( jag rider på ridskola i fkp) och du är super duktig!! Och jag tror att om du inte ger upp så kommer du hitta den glädjen du hade med tom! Ge inte upp för du är alldeles för duktig för det!!
Varför inte prova att bara vara "ridskoleelev" ett tag? Att rida en gång i veckan på snälla hästar kanske är vad du behöver? Kram vet hur det käns