melindas

Asså den här låten ska jag banne mig lära mig!




Far jag kan inte få upp min kokosnöt,
Alla sätt jag prövat har vart fel.
Med min lilla yxa högg jag tills jag blev stel,
Bordet fick hack, parkett golvet sprack men nöten den är hel.

Far jag kan inte få upp min kokosnöt,
Nej inte med ens hammare och spik.
Vare vägg nu har små märken här och var,
Det är bara kokosnöten som är sig lik.

Ja det är bara kokosnöten som är sig liiiik!
Allt det andra verkar mera kalabalik.

Säg mig minns du flygeln far?
Glöm bort den är du rar.
för det är bara kokosnöten som är sig lik där hemma!

Far jag kan inte få upp min kokosnöt,
Fast jag försökt att krossa'n mot en dörr.
Ty hur jag nu dängde så måste jag ha dängt fel.
För dörren gick upp och mamma kom in men nöten den är hel!

Far jag kan inte få upp min kokonöt,
Ne trotts att jag gav min mor en ny mimik.
När du henne ser så tror jag att du ler för det är bara kokosnöten som är sig lik.

Ja det är bara kokosnöten som är sig liiiik!
Allt det andra verkar illa gjord mossaiik.

Mammas nos blev grann,
Och hakarna försvann.
Det är bara kokosnöten som är sig lik där hemma.

Far jag kan inte få upp min kokosnöt,
Nej inte ens med nitroglycerin.
Ty när jag hade laddat mycket omsorgsfullt och väl,
Bortåt jag sprang och sen sa det pang.
Men nöten den är hel.

Far jag kan inte få upp min kokonöt,
För jag behärskar ej nån sprängteknik.
Vårt lilla hus om du ser?
Se det står där inte mer.
Det är bara kokosnöten som är sig lik!

Ja det är bara kokosnöten som är sig liiiik!
Allt det andra verkar mera pyromanik, så att säga.
Brandkårns jobb blir lätt, den enklaste dom sett.
För det är bara kokosnöten som är sig lik så lik så lik så lik!
För det är bara kokosnöten som är sig liiiik!

Det går utför för min blogg asså och jag förstår varför knappt ingen orkar läsa den längre. Jag har ingen motivation till någonting just nu. Och det kanske märks även om det bara är en text full av meningslösa ord som bara skrivs för att skrivas.

Detta inlägget blir väl mest ett melinda-skriver-av-sig-inlägg. Bara så ni vet. Jag tvingar ingen att läsa så inga gnäll tack.

Många undrar väl hur det går med Bella och jag kan ju säga att det går åt helvete. Visst den senaste tiden har jag sagt något i stil med "jo det går bra men hon är lite galen just nu bara". Att jag inte går estetisk teater i skara är ju fan ett under för det är nog typ de jag gjort den senaste tiden. Spelat teater för dom flesta i min omgivning.

Sanningen är den att jag är livrädd för o rida min egna häst. Det som började så jävla bra slutade i en katastrof som jag borde fattat att det skulle bli såhär. För jag klarar typ ingenting längre. Första dagen Bella kom hem till mig så skadade hon sig och vilade i en månad, sen har det bara gått neråt.. Första gången jag åkte av så stegra hon sig och välte bakåt med mig på. Andra gången så var hon mest i luften och enda gången hon var på marken var för att kunna göra ett nytt rodeosprång upp i luften. Det slutade med att jag gjorde en volt ner i sanden och fick åka ambulans till sjukhuset. Sen dess har jag gått på helspänn vid tanken på att behöva rida henne igen. Jag red henne bara två gånger efter den senaste olyckan.

Så nu ska hon åka till Ann-Sofie Ahlsten så ska hon rida till henne o sen hjälpa oss o sälja henne. Och den som tror att detta var ett lätt besult för mig har jävligt fel. Jag klandrar mig själv för att jag inte skulle trott så mycket på mig själv utan köpt en äldre häst redan från början så hade detta aldrig hänt. Eller om jag bara kunde sluta vara så jävla svag och bli så rädd som jag är nu. Eller om jag helt enkelt kunde lära mig rida så skulle det här aldrig hänt.
Jag hatar att fly från problem på detta sättet, iof har det nog aldrig hänt förut men nu är det skillnad. Bara för att jag den jag är så vågar jag inte. Och jag hatar mig själv för det. Jag vet hur fin hon är egentligen men hon kommer inte komma någonstans sålänge hon stannar hos mig. För jag har inte det som krävs för att göra henne till den hästen hon är född att bli.

När jag säger att jag inte kan rida så menar jag verkligen det. Jag kan inte rida längre för det märkte jag ordentligt idag. Asså ingen fattar hur jävla mycket jag vill att allt ska bli bra. Men det blir ju fan aldrig bra..

Och på frågan om jag ska köpa en ny häst så är svaret jag vet inte. För jag har helt tappat tron om att jag klarar någonting överhuvudtaget. This kills me.
Och snälla, snacka inte om det. Fråga inte en massa. Man förstår inte innan man varit med om det själv hur jobbigt det är med alla "det vänder ska du se" och liknande.

I pray in my heart that this dream never ends