melindas

Idag vaknade jag vid halv tio och då gick jag upp. Jag har blivit så sjukt duktig på detta :) Har tittat på Pojken i randig pyjamas som jag hittade på Youtube, läste ju ut boken för några dagar sen så nu tog jag mig i skinnet och såg filmen också. I slutet, jag ska inte säga vad som händer så spydde jag nästa. Jag grät men det lät ingenting, tårarna bara strömma och jag kippa efter luft. Jag kan verkligen inte se sånt längre, det går bara inte.. Det gör så jääääävla ont i hjärtat så ni fattar inte. Minnen från när vi var i Auschwitz-Birkenau med sina baracker. När vi gick balansgång på tågrälsen. Bilderna som var uppsatta som nazisterna tagit. När vi var i Auschwitz och såg allt hår, alla väskor, alla glasögon, bilderna med namn och datum hur länge dom varit där. När vi gick genom en bevarad gaskammare, ett krematorium. Man vet inte hur det är innan man varit där. Och man vet inte fortfarande inte hur det är även om man sett det. Det går inte att föreställa sig ens när man ser bilderna. Men det ger fortfarande så jävla djupa sår över hur grym människan kan vara mot sin egen ras.

Auschwitz-Birkenau, Hanna & jag med dödens port bakom oss.

När man äntligen kan se vem som drar i alla trådar.