melindas

Jaa vad ska man säga, jag gör uppror mot mig själv snart, jag vet inte var jag ska ta vägen, har mer eller mindre panik.

Jag kan inte sova på nätterna för jag vaknar stup i kvarten och vill bara skrika. Ibland gör jag det men pressar ansiktet mot kudden så att ingen ska höra. Så att ingen ska se.
"Det är jobbigt nu, det går över". Men innan det går över.

Jag kommer klara det tillslut men det här är det värsta jag någonsin varit med om. Att bara vänta på att slutet ska komma, men man vet inte exakt när.
Kanske är det imorgon, kanske om en månad? Det är det som knäcker mig, att inte veta.

Mina ben bär mig fortfarande tack vare Erica, du förstår verkligen ♥

P.S. Vad allt handlar om berättar jag när det hänt. Jag orkar inte nu, bara att tänka på det gör att det börjar slita mig mitt itu inuti, för det är så det känns. Just nu iallafall.